English-born Australian Painter, 1868-1909 English painter, active in Australia and France. He was sent to Australia in 1884 to learn surveying under his uncle W. J. Conder. After about two years in survey camps, he attended evening classes at the Royal Art Society, Sydney; in 1887 he worked as a lithographic draughtsman for the Illustrated Sydney News. Tom Roberts, then in Sydney on a visit from Melbourne, was among the open-air landscape painters that he knew at this time. He taught Conder some of the principles of Impressionism, such as truth to the momentary effect of light and to colour values, and the rejection of the academic ideal of high finish. The most important painting of Conder's Sydney years, the Departure of the 'SS Orient' from Circular Quay, 1888 (1888; Sydney, A.G. NSW), already showed a distinct personal style, combining humour with nostalgia and selective observation with decorative finesse of handling and design. In December 1888 Conder joined Roberts and Arthur Streeton in Melbourne. During the following summers they painted together at the outer suburbs of Mentone, Box Hill and Eaglemont   Related Paintings of Charles conder :. | Herrick s Blossoms | An Early Taste for Literature, | Arcadia | How We Lost Poor Flossie | Centennial Choir at Sorrento |
Related Artists:
Antoine louis barye
French Romantic Sculptor and Painter, ca.1795-1875, He was a French sculptor most famous for his work as an animalier. Born in Paris, Barye began his career as a goldsmith, like many sculptors of the Romantic Period. After studying under sculptor Francois-Joseph Bosio and painter Baron Antoine-Jean Gros he was in 1818 admitted to the Ecole des Beaux Arts. But it was not until 1823, while working for Fauconnier, the goldsmith, that he discovered his true predilection from watching the wild beasts in the Jardin des Plantes, making vigorous studies of them in pencil drawings comparable to those of Delacroix, then modelling them in sculpture on a large or small scale. In 1831 he exhibited his "Tiger devouring a Crocodile", and in 1832 had mastered a style of his own in the "Lion and Snake." Thenceforward Barye, though engaged in a perpetual struggle with want, exhibited year after year these studies of animals--admirable groups which reveal him as inspired by a spirit of true romance and a feeling for the beauty of the antique, as in "Theseus and the Minotaur" (1847), "Lapitha and Centaur" (1848),
john keats
Born: 31 October 1795 Birthplace: Near London, England Died: 23 February 1821 (tuberculosis) Best Known As: Romantic poet who wrote "Ode to a Nightingale"
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.